När man just skrivit tenta i kultur är det lätt att man stannar upp och reflekterar lite över begreppet. Kultur. Det vi säger, gör och tror på. Tror vi på det vi säger och gör?
Som det här med barn. Mina avkommor ter sig som barbarer om man jämför med chilenska barn. I Sverige är de kanske lite mer barbarer än genomsnittet men här avviker de definitivt ifrån mänden. Jag fascineras något enormt över barn som kan gå en hel dag och vara rena. Mina barn blir liksom skitiga redan innan de kliver utanför dörren. Oftast ser de ut ungefär som på bilden under. Och jag vill tro att det är hälsosamt. Man kan liksom se att de finns, att de leker. Och det är besvärligt, visst är det det men det är ett besvär värt besväret. Fläckar som inte går bort hur mycket man än gnuggar. Naglar med så mycket skit under att det tar dagar att få bort det.
När de kommer från förskolan här så är de vattenkammade och parfymerade. När man hämtar upp dem från föskolan i Sverige ser det ut som att de rullat runt i lera vilket de förmodligen gjort också.
Inget är bättre eller sämre det är bara väldigt olika. Här är man oerhört försiktig med barnen. Man ser inga ungar som klättrar i träd eller knappt i klätterställningar. Och gör de det så står det en vuxen två steg ifrån och säger cuidado, cuidado, cuidado! Te vas a caer! (försiktigt, försiktigt, försiktigt! Du kommer att ramla!). Nu generaliserar jag såklart men utifrån mitt perspektiv och det jag ser ute bland kusiner och i lekparker och inom förskolan så ser det ut så här.
Jag skäms att jag ibland skäms för de här små rackarna. Jag ska sluta upp med det och se grabbarna som en frisk fläkt i den chilenska renhet/försiktighetsbubblan. Ett bidragande till den kulturella mångfalden. Man måste ju ramla ibland för att lära sig gränserna. Våga smutsa ner sig för att kunna prova på riktigt. Det är väl därför vi har tvättmaskiner. Och bamseplåster.
