En annorlunda papiljott.

Papiljottkvinnan känner sig lite trött. Lite stött och lite trött. Idag tror jag att jag har hört att jag borde klä på mig mer typ 6 gånger. Och för min del är det helt ok men när det tjatas och gnatas om hur barnen är klädda kan jag bli lite stött och lite trött. Jag har ju haft dem ett par år nu och de lever faktiskt. Trots ett nordiskt klimat och allt så lever och andas de. Tror inte att de är sjuka oftare än andra barn eller att de på något vis lider.

Jag har aldrig hört mina föräldrar yttra ett ord om hur vi sköter våra pojkar. Inte ETT ord. Och det är något som jag beundrar dem för. Deras medvetet backande när det kommer till barnuppfostran. De har aldrig önskat några pekpinnar så det sista de vill ge oss är just pekpinnar.

Idag såg jag en liten flicka i samma ålder som Dante kliva på bussen. Hon bar skimask, dunjacka, fleecevantar, mössa och kängor. När jag lämnade lägenheten var det ca 15 grader ute och grabbarna slängde jag in på förskolan i träningsoverall och en allvädersjacka samt en tunn mössa som jag förmodligen inte hade satt på i Sverige men som ändå kändes nödvändig för att fröknarna inte skulle skicka de sociala myndigheterna på mig. När jag satt där och svettades i min skinnjacka på bussen så sade jag ingenting men i smyg led jag lite med flickan och i allmänhet funderar jag på om vi från nordliga länder har en annan temperaturuppfattning.

Potter vs donkey.

I söndags firade vi långhelgen och spenderade en slö eftermiddag vid Lagua verde. Det krävdes en tjock tröja och en varm kaffe men oavsett sommar eller vinter så är stranden aldrig fel. Nångra tappra själar plaskade i vågorna. Några simmade i lagunen men det gav inte ens jag mig på som annars är långt ifrån en badkruka. Minns när jag och mina storebröder badade i stugan medans isen fortfarande låg kvar någon gång i mars.

   

       Potter vs donkey.

Fina åsnor som mös i solen. Mös...låter helmärkligt tycker jag...myste i solen...knepigt det met. Preteritumformen av mysa är helt enkelt ful oavsett.

21 de mayo.

Vi höll oss på behörigt avstånd men längre fram på gatan hade tusentals människor slutit upp för att uttrycka sitt missnöje mot den sittande regeringen. En piñata med presidentens ansikte i monsterstorlek brann men ur den kom varken godis eller guld.

När demonstranterna började smälla av egentillverkade bomber och elda upp staket och annat tyckte vi att det var läge att ta sig hem.

Jag har aldrig i mitt liv sett så många poliser på en sådan liten yta. Helt otroligt! Först kändes det mycket överdrivet men sedan insåg jag behovet när 8000 uppretade demonstranter for fram längs gator och torg för att försöka ta sig till kongressen som var väl avspärrad och skyddad av piketpolisen.

Drama drama.

Här ser det ut som lugnet självt men jag kan intyga att den här måndagen varit allt annat än lugn. Faschinerande att sätta sig på ett lunchcafé under en tv som visade livenyheterna från Valparaíso som under dagen haft besök av herr Piñera. 21 maj är dagen då Chile hyllar Arturo Pratt som slogs vid Iquique men nu var det visst inte de marshernade marinerna som var intresset på tv utan demonstrationerna som gick allt annat än lugnt till. Plötsligt ser vi hur tv-reportrarna spinger efter demonstranter som jagas av poliser med tårgas och vattenbomber. Vi tänker båda att den där gatan ser ju bekant ut för att i samma ögonblick se hur cafépersonalen far runt och drar ner samtliga....vet faktiskt inte vad de heter men vid det röda huset, bakom den röda bilen så ser ni vad jag menar. Och där satt vi någon timme tills det var ok att smita ut bakvägen. Tårgasen var ändå kännbar och vi hoppade på första bästa buss för att ta oss ifrån ångorna som gav upphov till nysningar tårflöde och sveda i näsa och ögon.

Drama drama drama

Merci beaucoup.

Svärfar aka abuelo skickade finaste solglasögonen till hysterisk brud som visst magasinerade bort favoriterna i flytten i vintras. Nu är kopiorna här och helt klart godkända av såväl hysterisk brud som förstfödd son.

Merci!

Lucky you, lucky me.

Har man riktig tur så kan det komma ett paket från sverige en solig lördag.

Ett paket med nya snajdiga kläder och skor.

Och har man riktig tur så finns det svenskt smågodis i paketet.

Och Harry Potter attiraljer.

Får man dessutom fylla hundabstinensen med ett gäng ulliga valpar så är man riktigt tursam.

Tack! Ni gjorde våran dag.

Shark attack.

En halvslö torsdag hade poesi på schemat och nu börjar det släppa lite. Nu när jag faktiskt börjar förstå vad professorn säger. Sedan har vi hängt inne, jag och grabbarna. Pyssel, middag, jujutsugrepp och sagoläsning har berikat våran dag.

Grabbarna vid playan igår. Otis med egentillverkade Captain America skölden och Dante med sin krabba i påsen. Han hade tänkt använda delar av den för att tillverka sin egen dräkt som skulle förvandla honom till the crab man. Besviken som få var han när vi idag var tvungna att göra oss av med krabban som drog till sig svärmar av getingar.

Annars försöker jag att inte tänka så mycket på att vi närmar oss den 20/5. Dagen som det talats mycket om den senaste tiden. Dagen då det enligt rykten ska äga rum en massiv jordbävning i Chile. Jag tänker att det är lite som de där profetiorna om jordens undergång. Det var väl någon sådan för bara något år sedan och inte fanken har jorden slutat snurra. Men jordvävningar är nytt för mig och när var och varannan chilenare man möter talar om vad som komma skall blir man lite lätt nipprig. Dagens collectivoförare var cool och menade att det inte finns någon anledning till panik. Händer det så händer det oavsett om du far runt som en yr höna eller inte. Och sker det så är det viktigaste att försöka behålla sitt lugn. Ska försöka komma ihåg det när den förutspådda 10 an på richer slår till. Om inte så skålar vi och hoppas att jorden håller sig lugn sisådär ett halvår till.

Krabbor och fjäderfän.

Dessa busungar tar man gärna inte med till universitet så när svärmor är sjuk så får man göra det bästa av den nyvunna fritiden. Vi åkte till stranden såklart.

Vattnet var isande kallt men solen värmde skönt. Jag blev bjuden på lingontårta och öl. (sand och alger)

 

Den här godbiten ligger nu på balkongen. Dante ville ha den i sitt rum och jag ville inte ens ha med den på bussen men vi kompromissade så nu ligger den på balkongen nån dag till innan den börjar lukta allt för mycket.

Ninjago time.

Lycka är när småpojkar hittar en bortglömd Ninjaoplatta från fjolårets Legoland resa. Succé!

You get what you pay for.

Bustos boys utanför Poly Kay. Poly Kay  är mer än det urfåniga namnet. Det är en förskola som består av sala cuna och jardín infantil. Sala cuna rymmer bebisar från 0-1 år. Även om jag tror att det tidigaste man lämnar in bebbarna är vid  ca tre månader. 12 veckors föräldraledighet känns lite fattigt om man jämför med vårt svenska system som ju är ett av världens mest förmånliga i världen när det gäller föräldraledighet.

Jardín infantil är som vår svenska förskola med 3-4 åringarna i Básica PreKinder och 5-6 åringarna i Kinder som är som sverieges förskoleklass. Vid sex fyllda åker man upp i Primero Básico som är ettan. De här skitungarna är inseperable så Otis hänger med storbor i

 Kinder.

Dante började ettan i en offentlig skola med 37 små 6-åringar på en fröken. Med lite flyt fanns det vid vissa tillfällen en extra resurs. Dante är ju fortfarande 5 år och börjar inte förskoleklass förrän till hösten så vi insåg snabbt att han förmodligen skulle få mer hjälp med språket på en förskola med mer resurser. Att vi dessutom kunde ha båda grabbarna på samma förskola och med en sträcka på ett par hundra meter från vårat hem gjorde inte saken sämre.

Vi är mycket nöjda med förskolan som har varierade aktiviteter även om det är mycket mer strikt och diciplinerat än vad en svensk förskola är där frilek har ett betydligt större utrymme än det i princip ickeexisterande lekandet här. Däremot kommer de hem och kan rabbla yrken på engelska samt sjunger om five little monkeys. Matte, spanska, engelska samt No och So står på schemat. Och en hel massa pysslande som vi såg ett smakprov på från mors dag.

Här är de åtta barn i varje klass med en fröken i varje klass samt några extra tías som finns som extra stöd. Behöver jag tillägga att detta är en helprivat förskola. Här får man vad man betalar för. Mina killar är glada och mår bra och då betalar jag gärna för det. Precis som jag får göra för mina egna studier här då utbildning är en del av konsumtionen som herr president uttrycker det. Ett privilegium för vissa lyckliga och inte en likvärdig utbildning för alla. Som lärare får man inte lite ont magen. Inte lite alls.

På samma gata.

På samma gata promenerar hundarna på asfalt som inte hunnit stelna. Förevigade små tassar.

På samma gata samsas slott...

...och kojor.

På samma gata hittar grabbarna grus på bus i vanlig ordning.

På samma gata hittar jag en underbar hund som verkade ha korsats mellan en dalmatin, labrador och tax. En prickig liten limpa som lade sig på rygg i solen och bara myste. Den där pricken tar vi hem till Floyd! tyckte Dante. Om det vore så enkelt. Som jag önskar att det vore det.

As if.

Idag har vi fortsatt firandet av mors dag och idag uppvaktades Moes mor also known as Svärran. Jag har ätit så mycket att det står mig upp i halsen. Så passande med måndag när jag kan börja mitt nya liv igen. As if.

Nu har jag i princip bara 4 veckors studier kvar innan terminen går mot sitt slut. I slutet av juni ska de sista tentorna vara avklarade och sedan är det bara att vänta in betyg. Sedan blir det ett par veckors ledighet innan vi klurar ut vad nästa termin har i sitt sköte.

Det var visst bara det jag skulle berätta. Det här kan vara världens tråkigaste blogginlägg. Ja, jag tror nog det.

Firad med stil.

Finaste halsbandet har Otis gjort av sugrör som han klippt och trätt på tråd. Fantastiskt!

                  Dante hade övat på dagis, drillad av fröken läste han en dikt högt för mig.

Mamita, dame un besito para  que me vaya bien. Yo quiero ganarme un lucerito  y una estrella también.

 Det fanns visst en fortsättning men den hade han glömt bort. Men kan man egentligen begära mer. Mina ögon var tårfyllda hjärtat alldeles fullt av kärlek.

Jag och min tamburin.

Jag gillar fredagarna lite extra här. Inte bara för att fredagen innebär början på helgen. Inte bara för att fredagen innebär föreläsning av världens roligaste irländare. Utan det jag gillar mest är att jag får sitta lite längre i bussen. Filosofera och bara insupa kustremsan på väg till skolan. Ibland med musik i öronen, ibland utan. Idag med en man i 50-års åldern som frenetiskt spelade på sina kongotrummor och sedan samlade in slantar med sin tamburin.

Jag kan sakna pluggtiden i sverige då jag pendlade i bil. Älskar att åka bil själv. Världens bästa tid för självreflektion. Och högsång. Det blir lite mindre av den varan när man åker kollektivt. Ännu är jag inte redo för att ge mig ut med tamburinen.

Det är väl det som kallas råtta.

En månad till 29. Sista året i rutan mellan 20-30. Året som verkar vara kickoff för kråksparkarnas intågande. Åren med toksolande tar ut sin rätt. Men jag försmäktar inte. Har inget emot att bli äldre. Intalar mig att kråksparkar är charmigt, karaktärsbyggande och småsexigt. Framförallt på män...varför är det så?

Däremot är tiden ett fenomen som gärna kan få tagga ner lite. Tidens rätt som man kan se på kråksparkarna men ännu tydligare genom sina barn. Kommer så väl ihåg storebror som sade "Shit, Frida, när du är 30 kommer du att ha en 7-åring" Höhö, tänkte jag, never gonna happen...och nu är vi snart där. I framtiden.

Förövrigt vill jag höja min chilenska frisör till skyarna. Han har lyckats med konstticket att färga mitt hår till min naturliga gråbeiga utväxt. I folkmun även kallat råttfärg. Nu ska jag på riktigt försöka ge fan i att färga. Fram för naturliga Frida.

Fast jag kan höra mig själv säga "Vore det inte fräscht med lite slingor såhär till våren..." Håll truten ska jag säga till henne. Dessutom är det höst här!