Det är dejligt.

Skolstart för hundratals utbytesstudenter idag. Det var välordnat och planerat med information blandat med jippon. Min faddergrupp som jag sitter ihop med under den kommande veckan består av två amerikaner, en danska och en japan.

Cueca. Chiles nationaldans. Uppvaktningsdans som figurerar i olika varianter även i Peru, Bolivia och Argentina. Spana in flaskan på huvudet. Det bör tilläggas att det skumpade rätt duktigt i dansen men flaskan stod pall Mycket mystiskt...

Meet Lea. Toksöt danska som jag utnämnt till min nya bästis. Spännande konversationer blir det också då jag frågar något på svenska, hon svarar på danska vilket jag inte förstår. Tar över på spanska varpå hon kontrar på engelska. Kodväxling på hög nivå.

Jo men det är såhär tjusigt, Pontificia Universidad Católica de Valparaíso also known as PUCV. Jag menar palmer inne, eller ja, typ inneute.

Med vinden i håret och salstänk på kinden.

Sista söndagen på sommarlovet. För oss. Grabbarna får en vecka till. Soligt och varmt så vi gör det enda rätta; sticker till stranden.

Såld innan jag såg dig.

Floyd, Bloyd, gubbe gubbe, mushi, bubbin, gris, älskling. Kärt barn har många namn. Utom vid skoätartillfällen. Men de namnen ska jag inte dra här.

             Redan här visste jag. Samma ljusblonda nyans som sin matte och det var meant to be.

                 Och de där mörka ögonen mot den ljusa pälsen. Jag var redan såld innan jag visste...

                 
                   ...att jag skulle få vänta och längta i långa veckor vilket gjorde det svårt att släppa taget.

                                                                  

             Utan att få smeka...

                                                                        ...eller kyssas.

Nu längtar jag sådär igen. Efter min fina Floyd. Som liksom behövs för känlsan av fulländande. Floyd fulländaren. Det är min kille det. 

                                                            Jädra jycke jag saknar dig.

Weather is hot, weather is cold.

Weather is changing as the weeks unfold.

Det har hänt något med vädret. Man får stänga om sig på kvällen då det blir för kallt att ha öppet efter att solen har gått ner. På natten stoppar jag om grabbarna med en extra filt och själv sover jag med tights och t-shirt. På mornarna är det ruggigt och golven är kalla. När jag gick för att köpa morgonens bröd fick jag ta på mig en extra kofta och tanterna i kön huttrade trots polojumprar, koftor, långbyxor och kängor. Ay! que hace mucho frío! var några av kommentarerna som hördes i brödkön.

I min värld finns det ingen anledning att sätta på sig vinterjackan för den delen. Något som jag faktiskt ser många chilenare göra. Inte ens när vi lämnade Sverige i januari bar jag vinterjacka. Det blev inte mer en en höstig trenchcoat.

Men, sensommaren når snart sitt slut och övergår till höst och den där väderorättvisan som Dante talar om blir snart ett faktum. Vi har varit orättvisa mot Sverige och nu är det  snart dags för oss att ta vår beskärda del av frusenhet och kyla.

Starsky and what?

Det är förmodligen tanken att den här bilen ska symbolisera den Frord gran torino som de två civilklädda poliserna kör runt i i filmen Starsky and Hutch. Kanske är det så att något gick snett vid själva stavningen? Förmodligen är det så.

Starsky and Hucht. Undrar hur det uttalas?

Off we go.

Färsk lax, gott grönt och persikor med valnötter i honung gör en fin fedagslunch. Pappan är i Santiago under dagen och vi dansar, gympar och kollar på Snobben. Det är sådär fredagsmysigt som det bara kan vara på fredagar.

Löjligt förtjust över mitt senaste tillskott i skosamlingen. De finns i alla färger, de är hållbara, grymt sköna och de har det förtjusande priset av 42 riksdaler. Dessutom väger de precis ingenting vilket innebär att jag kan frakta med mig ett par stycken. Så hojta till kära amigas om ni är intresserade så fraktar Fridolina hem dem.

Lekparken kallar.

Off we go.

Don't push it boy.

På tisdag är det dags att sätta sig i skolbänken igen. Det känns som en brytpunkt nu. Som att det är dags för något annat att ta sin början. Efter en ledighet som startade den 22 december så är jag och inte minst grabbarna taggade för att börja skolan.

På tisdag är det alltså dags för orientación då faddrar och handledare finns på plats för att visa upp campus för alla utbytesstudenter. Tydligen är det över 288 studenter från jordens alla hörn som har valt att förlägga en tid av sin utbildning i vackra Chile Under tisdagen och fyra dagar framåt görs muntliga såväl som skriftliga test i spanska för att utgöra vilken grund man står på. Efter dessa tester så väljer man sina kurser men jag har redan nu kollat igenom utbudet och börjat göra mina val. Det ska bli så härligt att få komma igång!

Grabbarna börjar den 5/3 och innan dess har vi lite att ordna med. Skoluniformer ska införskaffas, material ska köpas och håret ska visst klippas. Det där sista gör mig lite ont och jag ser ingen razón till varför detta absolut måste göras. Men tydligen ser det ovårdat ut när pojkar är långhåriga. Flickor däremot får ha hur långt hår de än behagar ha. Flickor ska ju vara långhåriga och pojkar ska vara kortklippta. Flickor kan ju dessutom sätta upp sitt hår i en tofs förstås. Och det kan visst inte pojkar!?

Ibland slås man av hur tydliga könsmönstren här är och då menar jag inte bara när det gäller färger, hår osv. Utan en allmän uppfattning om kvinnans roll i hemmen och i samhället i stort. Även om det förmodligen hänt mycket när det gäller jämlikhet så är Chile långt ifrån Sverige i sitt tänk. Detta ser man inte minst bland barnen och hur de pratar/behandlar varandra.

                                     
                                      Två långhåriga slashas äter glass och väntar på buss.

Jag får ta på mig mitt allra mest positiva ansikte när vi går till frisören för att förvandla vår ovårdade pojke till en proper chilenare redo att inta skolbänken. Otis som ska gå på förskola får eventuellt behålla sitt barr om vi klipper fram öronen. Öronen liksom! Så att vaxpatrullen lättare kan sköta sin inspektion.

Dante behåller sitt cool även om han varit mycket nöjd med att ha fått sett ut som Justin Beiber. Han undrar mest om det finns hårfärg på salongen så att han kan köra på Potter looken med kortklippt och mörkbrunt. Jag säger don't push it boy.

Den som söker skall finna.

Vi har sökt och sökt och äntligen hittat en pool.

Äntligen svalka.

Såhär kul var det att promenera hem...den första biten innan all energi försvann och backarna i vanlig ordning lutade i 45 grader.

                       
                              I väntan på bussen som aldrig kom. Det händer att man saknar bilen.

Potato, potaato. Ödet som vilar i födelsens händer.

Jag slutar aldrig fascineras över frukten och grönsakerna här. Och priserna! Mer än en gång står jag med stora ögon när handlaren nämner priset. Förväntar mig liksom att de snart ska säga att de skojar eller att de av misstag räknade fel. Men det händer aldrig.

Dagens frukt och grönt shopping bestod utav: 3 gigantiska färska majskolvar, en rejäl bit pumpa, oändliga mängder basilika som för övrigt ser genmanipulerad ut, 4 päron av monsterstorlek, ett halvt kg gröna bönor, ett gäng potatis, vitlök och lök. För detta betalade vi ca 34 kr.

Sedan kostar dagis för ett barn ca 1200 kr i månaden (privat). Det priset gäller för 50 %, dvs mellan 8.00-12.00 och inga måltider inkluderas i priset. Dessutom betalar man själv för allt material. Material såsom:pennor, papper, sudd, lera och hygienartiklar (handduk, tandborste, muggar etc.) Materialet är är inte frivilligt att köpa in utan man får en lista med artiklar som ska medtagas vid skolstart. Dessutom ska barnen ha overall alt skoluniform. Man kan konstatera att barnomsorg och skola inte är direkt gratis här.

 Det finns givetvis skolor som är subventionerade men de lärare som väljer att arbeta på en skola med låg lön är få och undervisningens kvalitée styrs i vissa fall därefter. Maten som serveras till de barn som inte har möjlighet att ta med lunchlåda håller inte heller den någon högre kvalité och många av dessa barn är beroende av stipendium eller liknande för att överhuvudtaget ha en chans att ta sig vidare med universitetsstudier. Chansen att "tävla" om de prestigefyllda och realtivt få stipendium försvåras om man läser på en skola som inte ens har engelska som basutbud i utbildningen. Så life goes on as usual. Ens öde vilar i födelsens händer.

Samtidigt som uniformerna och overaller ska få barnen att känna sig trygga och jämlika undrar jag hur föräldrar som lever på minimilön (ca 2200 kr i månaden) har råd att köpa in material och uniformer till sina barn och dessutom klara vardagen. Kan tänka mig ångesten inför skolstart när allt ifrån jacka till skor kommer på en lista och måste köpas in till alla barn. I Sverige slänger man in ungarna på dagis i privata kläder. Inte behöver man egentligen köpa något särskilt inför skolstart. Det är skilda världar i mångt och mycket. Blir barnen dessutom sjuka så kan slutnotan bli riktigt hög. Sjukvården i Chile är ett kapitel för sig och jag som visst förlorade den röda tråden för länge sedan får skriva vidare som sjukvården och föräkringarnas förlovade land vid ett annat tillfälle.

Slutligen kan jag väl avrunda med att vi hemma ser färska grönsaker och frukt som en lyx. Vid föräldraledighet och arbetslöshet var frukt något vi valde att dra ner på. Det blev helt enkelt för dyrt. Däremot har vi alltid haft möjlighet att skicka våra barn till en förskola där allt ingår och med fantastisk och kunnig personal utan att behöva betala några jättepengar. Dessutom täcker barnbidraget gått och väl in de pengar man får lägga ut för barnomsorg i Sverige. Här käkar ungarna gott om grönt men en bra skola är en lyx som inte alla har råd med. 

Reminiscing.

Så jag hittade en extern hårddisk och har vandrat längs memory lane. Vilka minnen.

Här var jag höggravid med Otis som föddes bara någon vecka efter fotot. Vi hade en underbar sommar och jag njöt av tiden vi hade tillsammans innan lillebror kom till världen.

Carl Otis alldeles färsk och ljuvlig. Ler när jag tänker på mina gammelmosters kommentarer angående namnvalet. Ska han heta som hissen? Hon lugnade sig lite när hon fick veta att Carl var inblandat i namnet.

Långhårig Luis Dante en vecka gammal under syrenen hemma i trädgården. Juni är vår månad och min 23 födelsedag blev den mest speciella någonsin.

Bildregn:julkorten som aldrig skickades.

Älska det eller hata det? Julkort med foto på sina barn. Jag skiter i vilket och skickar vad jag vill och jag vet att abuelo och mormor och morfar älskar motivet. Och det gör förstås närmsta vännerna också vilket inte är så lite.

Vägen till ett lyckat julkort med två rörliga motiv under 3 och ett halvt är lång. Det är inte lätt.Inte lätt alls.

Nedan följer julfotosession som ägde rum år 2009.

Här går min gräns. Pimpa katten med tomteluva?! Too tacky! Tar ingen del i detta miserabla försök till ett lyckat julmotiv. Lägger oavkortat skulden på min man.

Nu tar det sig. Två barn i fokus som tittar någorlunda åt samma håll. Ingen gråter vilket är ett plus i sig.

Där satt den!...eller? Jag vill minnas att det var detta foto vi skickade ut och när jag tittar närmare ser jag att the significant others knä sticker fram. Såhär i efterhand tycker jag att samtliga försök ovan är genialiska. Helt klart.

Triss i ess.

Jakten på skola till barnen fortsätter och jag kan intyga att det inte är helt enkelt. Utbudet är stort och varierat. Från statliga subventionerade skolor till olika privata varianter som profilerar sig på olika sätt. Tyvärr finns det ingen skola nära oss som tar båda grabbarna utan då får vi acceptera att åka en bit för att kunna ha dem tillsammans. Det lutar åt att det blir så.

Annars har vi ätit prieta idag som är en chilensk blodkorv. Fantastiskt gott! Men så är jag en sucker för allt som har med blod och inälvsmat att göra.

Nu ska vi ut i värmen. Tjing.

Promenera mera.

Konstaterar att man går mycket här. För att inte säga extremt mycket. Hemma var det mycket bil och jag kan liksom inte rättfärdiga det överdrivna brukandet av den. Tidsbrist kanske? Försöker intala mig det. Här i en stad många gånger större med långa anstånd blir det självklart mycket kollektivt men trots det så blir promenaderna mer dagliga inslag.

 Otis och jag har idag varit på stan på jakt efter gardiner till sovrummet. Gärna en rullgardin eller annat som mörklägger ordentligt. Börjar bli lite jobbigt att vakna av solen som strålar in i ögonen kl halv åtta även om det har sin charm det med. Vi kom hem med en dricka och en påse ostbågar. Så kan det gå.

 Andra halvan av familjen är på fotboll och kommer inte hem förrän sent ikväll så vi passar på att njuta av vår tid. Bara jag och Otis. Vi ska äta melon, leka med flygplan, titta på prinsessan och grodan och bada. Blir en bra kväll.

Jag drömde inatt en underlig dröm.

Friserades idag. Några cm kortare och lite mörkare. Den där Patricio visste vad han gjorde.

Rackars trevligt har jag haft. Konversationer mellan himmel och jord på spanska. Stärkt språksjälvförtroendet.

Annars lyssnar jag på Peter LeMarcs Totoolah och fredagsmyser lite för mig själv i soffan medan Marre lägger de små. Älskar LeMarc och undrar ibland hur gammal jag egentligen är. Men för mig är han barndom och pappa. Och sen är han enligt mig en av Sveriges bästa låtskrivare.

jag har slutat fråga och undra varför
jag får inga svar, man lever tills man dör
lagom doser glädje lagom doser gråt
däremellan leden man aldrig kommer åt

Playa is the Spanish language word for beach.

Fast det visste vi förstås redan.

Det blev stranden för hela slanten idag. Ett par empanadas (ugnsbakade piroger med köttfärsfyllning), faktor 50 och 78 leksaksgubbar som tvunget skulle med och vi var redo att inta playan. Havet var ovanligt obadvänligt idag med vågor som kom emot en som väggar med en skrämmande kraft. Vi placerade oss strategiskt brevid livräddarna som fick en innehållsrik och verksam dag med tre livräddningar såvitt som jag märkte.