Att köpa sin utbildning.

Mars månad måste innebära ångest för många föräldrar i Chile. Inte bara ska det köpas in skoluniformer, gympadressar och speciella skor. Har du barnen inom den privata barnomsorgen får du dessutom betala för att skriva in dem. En avgift som brukar ligga på ca 700 kr (per barn privat). Sedan kommer månadskostnaden som brukar ligga på ca 500-1000 kr per månad och barn (privat). När barnen väl är inne kommer listan med nödvändigheter. Dessa listor över inköp får samtliga förskolebarn och skolbarn oavsett om barnen går på statliga, halvprivata eller privata skolor. Det kan finnas vissa små skillnader men i det stora hela är de liknande. Skulle det finnas särskilda ekonomiska skäl till varför man inte kan lägga ut pengar på material till skolan så kan man ansöka om att få hjälp från staten. I dessa fall kommer socialarbetare ut på hembesök för att avgöra om uppgifterna till ansökan stämmer.

På listan över material finns allt från pennor av en viss sort, lera, fjärdrar, smörpapper och glasspinnar till colonia para niños (parfym!?) tandkräm och andra hygienartiklar. Mellanmål får man också ta med själv men inte vad som helst. Måndag är laktosprodukter, tis är frukt osv. Krävs en viss planering när det kommer till barnomsorg i Chile. Planering och pengar. Börjar allt mer förstå snabbköpskassörskans fråga om man vill dela upp betalningen i cuotas (avbetalning). Har du två barn och två listor på en minimilön (ca:2600 kr)  delar du förmodligen upp betalningen på högsta antalet cuotas. Och så går livet vidare tills nästa ekonomiska smäll och så växer skuldberget vidare.

Jag och svärmor prickar av och märker material till förskolan.

Jösses så kreativa små artister jag kommer att få. Hälften av papperssorterna visste jag inte ens namnen på på svenska. Produkterna på bordet är inte ens en tredjedel av vad som finns med på listan.

Att Chilenarna lägger 19 % av sin lön på skatt har jag ibland mycket svårt att se. Med vägar som skriker efter underhåll, skolor som sett sina bästa dagar, en sjukvård som visserligen finns för alla men är den tillräcklig? Villkoren för pension ska vi inte ens tala om.

I ett land med en president som är Chiles 6 rikaste man och som tidigare hade monopol över Chiles television (Chilevision) (känns igen?) så växer klyforna ytterligare. Villkoren för många arbetare är urusla och många står helt utanför samhällets rättigheter. Piñera som i valkampanjen hade förändring som slagord klättrade 2010 in på nr 437 på listan över världens rikaste och nu två år senare ser man ingen större förändring i samhället. Kanske märks den tydligare i hans plånbok?