You get what you pay for.

Bustos boys utanför Poly Kay. Poly Kay  är mer än det urfåniga namnet. Det är en förskola som består av sala cuna och jardín infantil. Sala cuna rymmer bebisar från 0-1 år. Även om jag tror att det tidigaste man lämnar in bebbarna är vid  ca tre månader. 12 veckors föräldraledighet känns lite fattigt om man jämför med vårt svenska system som ju är ett av världens mest förmånliga i världen när det gäller föräldraledighet.

Jardín infantil är som vår svenska förskola med 3-4 åringarna i Básica PreKinder och 5-6 åringarna i Kinder som är som sverieges förskoleklass. Vid sex fyllda åker man upp i Primero Básico som är ettan. De här skitungarna är inseperable så Otis hänger med storbor i

 Kinder.

Dante började ettan i en offentlig skola med 37 små 6-åringar på en fröken. Med lite flyt fanns det vid vissa tillfällen en extra resurs. Dante är ju fortfarande 5 år och börjar inte förskoleklass förrän till hösten så vi insåg snabbt att han förmodligen skulle få mer hjälp med språket på en förskola med mer resurser. Att vi dessutom kunde ha båda grabbarna på samma förskola och med en sträcka på ett par hundra meter från vårat hem gjorde inte saken sämre.

Vi är mycket nöjda med förskolan som har varierade aktiviteter även om det är mycket mer strikt och diciplinerat än vad en svensk förskola är där frilek har ett betydligt större utrymme än det i princip ickeexisterande lekandet här. Däremot kommer de hem och kan rabbla yrken på engelska samt sjunger om five little monkeys. Matte, spanska, engelska samt No och So står på schemat. Och en hel massa pysslande som vi såg ett smakprov på från mors dag.

Här är de åtta barn i varje klass med en fröken i varje klass samt några extra tías som finns som extra stöd. Behöver jag tillägga att detta är en helprivat förskola. Här får man vad man betalar för. Mina killar är glada och mår bra och då betalar jag gärna för det. Precis som jag får göra för mina egna studier här då utbildning är en del av konsumtionen som herr president uttrycker det. Ett privilegium för vissa lyckliga och inte en likvärdig utbildning för alla. Som lärare får man inte lite ont magen. Inte lite alls.

Första maj.

Första maj och staden står still. Än så länge men klockan är trots allt bara 09.09. Om ett par timmar ska det visst vara ett jädra hallabalo. Chilenarna är fenomenala demonstranter. När vi skickar runt listor för namnunderskrifter marscherar de i massor. Idag blir det förmodligen lite mer folk än hemma på hökartorget under första maj.

Svärmor menar att det är för farligt att gå ut med barnen idag men ibland kör hon så hårt med skrämselpropaganda så man har svårt att tro hennes ord. Lite oldschool sådär med vargar som kommer på kvällen och liknande. Vi får väl se hur vi gör. Om vi åker ner en sväng och står på behörigt avstånd. Känns som att man vill se det. Tänker på mamma som jämt brukade ta med mig ut för att se på första majtågen som marscherade genom vår lilla stad på den tiden.

Fantastiskt ändå att folk går ihop en dag som denna. Står upp för varandra och visar stöd och sympati. Tycker mig se för lite av sånt idag. Man ser saker med nya ögon här. I ett land med extremt stora klasskillnader som under högerstyre växer sig allt större kan jag förstå människor vilja att demonstrera på riktigt. Tar jag en promenad runt hörnet så hänger husen från branterna. Vissa hus har inte ens någon elektricitet. Många arbetare når inte ens upp till minilönen på ca 1800 svenska kronor. Unga mödrar som bär på bebisar. Allt för unga för att bära på bebisar. Flickor som aldrig kommer att sätta sin fot på ett universitet. De har inte den rätten. Det kommer inte att vända för dem.  Deras eventuella minilön räcker inte ens för att täcka kostnaden för blöjor och mjölk. Går man förbi kongressen ser man senatornerna stiga in i sina vrålåk. Senatorerna som nyligen förhandlat upp sina löner med 2 miljoner pesos (ca 25000 kr). De tjänar liknande summor som senatorerna i USA, ca 200 000 kr. Men minimilönen i USA går upp betydligt högre än till 1800 svenska kr i månaden med sina 7.25 dollar i timmen. De chilenska senatorerna har nyligen klubbat igenom att inte ens en diskussion om abort får äga rum under detta år, eller om det var under de kommande två åren. Och då pratar vi om aborto teurapéutico. Alltså en abort som sker på medicinska grunder. Finns det en risk för moderns liv? Kommer barnet födas livsodugligt?

Aborto sí, aborto no. Eso lo decido yo. Planscher som prytt Valparaísos gator under den senaste månaden.

 Dessa frågor får alltså inte ens diskuteras i kongressen. Inte ens diskuteras!

Så de illegala aborterna forsätter att äga rum. Med konsekvenser som bla ofrivillig barnlöshet i framtiden eller andra medicinska problem väljer den 15 åriga flickan kanske ändå att behålla sitt barn. Om hon ens har ett val.

Men varför ska dessa frågor diskuteras när det finns viktigare saker att besluta om? Som exempelvis en höjning av senatorernas löner.

Los sonetos de la muerte.

Läser Gabriela Mistral och känner mig djup. Vid gud så tungt det är med poesi. Professorn ser ut som en latinamerikansk Wresvik. Precis som det ska vara med andra ord. Man får verkligen koncentrera sig på hans lektioner för han talar snabbt och lite sluddrigt. Han talar ur skägget. Bokstavligen.

Grabbarna gick hand i hand till förskolan och  nu sitter jag här med två ägg i magen, kaffet bredvid mig, nyheterna i bakgrunden och en dator i knät. En stunds lugn innan morgonlektionen drar i gång.

Njutning.

Att köpa sin utbildning.

Mars månad måste innebära ångest för många föräldrar i Chile. Inte bara ska det köpas in skoluniformer, gympadressar och speciella skor. Har du barnen inom den privata barnomsorgen får du dessutom betala för att skriva in dem. En avgift som brukar ligga på ca 700 kr (per barn privat). Sedan kommer månadskostnaden som brukar ligga på ca 500-1000 kr per månad och barn (privat). När barnen väl är inne kommer listan med nödvändigheter. Dessa listor över inköp får samtliga förskolebarn och skolbarn oavsett om barnen går på statliga, halvprivata eller privata skolor. Det kan finnas vissa små skillnader men i det stora hela är de liknande. Skulle det finnas särskilda ekonomiska skäl till varför man inte kan lägga ut pengar på material till skolan så kan man ansöka om att få hjälp från staten. I dessa fall kommer socialarbetare ut på hembesök för att avgöra om uppgifterna till ansökan stämmer.

På listan över material finns allt från pennor av en viss sort, lera, fjärdrar, smörpapper och glasspinnar till colonia para niños (parfym!?) tandkräm och andra hygienartiklar. Mellanmål får man också ta med själv men inte vad som helst. Måndag är laktosprodukter, tis är frukt osv. Krävs en viss planering när det kommer till barnomsorg i Chile. Planering och pengar. Börjar allt mer förstå snabbköpskassörskans fråga om man vill dela upp betalningen i cuotas (avbetalning). Har du två barn och två listor på en minimilön (ca:2600 kr)  delar du förmodligen upp betalningen på högsta antalet cuotas. Och så går livet vidare tills nästa ekonomiska smäll och så växer skuldberget vidare.

Jag och svärmor prickar av och märker material till förskolan.

Jösses så kreativa små artister jag kommer att få. Hälften av papperssorterna visste jag inte ens namnen på på svenska. Produkterna på bordet är inte ens en tredjedel av vad som finns med på listan.

Att Chilenarna lägger 19 % av sin lön på skatt har jag ibland mycket svårt att se. Med vägar som skriker efter underhåll, skolor som sett sina bästa dagar, en sjukvård som visserligen finns för alla men är den tillräcklig? Villkoren för pension ska vi inte ens tala om.

I ett land med en president som är Chiles 6 rikaste man och som tidigare hade monopol över Chiles television (Chilevision) (känns igen?) så växer klyforna ytterligare. Villkoren för många arbetare är urusla och många står helt utanför samhällets rättigheter. Piñera som i valkampanjen hade förändring som slagord klättrade 2010 in på nr 437 på listan över världens rikaste och nu två år senare ser man ingen större förändring i samhället. Kanske märks den tydligare i hans plånbok?

Potato, potaato. Ödet som vilar i födelsens händer.

Jag slutar aldrig fascineras över frukten och grönsakerna här. Och priserna! Mer än en gång står jag med stora ögon när handlaren nämner priset. Förväntar mig liksom att de snart ska säga att de skojar eller att de av misstag räknade fel. Men det händer aldrig.

Dagens frukt och grönt shopping bestod utav: 3 gigantiska färska majskolvar, en rejäl bit pumpa, oändliga mängder basilika som för övrigt ser genmanipulerad ut, 4 päron av monsterstorlek, ett halvt kg gröna bönor, ett gäng potatis, vitlök och lök. För detta betalade vi ca 34 kr.

Sedan kostar dagis för ett barn ca 1200 kr i månaden (privat). Det priset gäller för 50 %, dvs mellan 8.00-12.00 och inga måltider inkluderas i priset. Dessutom betalar man själv för allt material. Material såsom:pennor, papper, sudd, lera och hygienartiklar (handduk, tandborste, muggar etc.) Materialet är är inte frivilligt att köpa in utan man får en lista med artiklar som ska medtagas vid skolstart. Dessutom ska barnen ha overall alt skoluniform. Man kan konstatera att barnomsorg och skola inte är direkt gratis här.

 Det finns givetvis skolor som är subventionerade men de lärare som väljer att arbeta på en skola med låg lön är få och undervisningens kvalitée styrs i vissa fall därefter. Maten som serveras till de barn som inte har möjlighet att ta med lunchlåda håller inte heller den någon högre kvalité och många av dessa barn är beroende av stipendium eller liknande för att överhuvudtaget ha en chans att ta sig vidare med universitetsstudier. Chansen att "tävla" om de prestigefyllda och realtivt få stipendium försvåras om man läser på en skola som inte ens har engelska som basutbud i utbildningen. Så life goes on as usual. Ens öde vilar i födelsens händer.

Samtidigt som uniformerna och overaller ska få barnen att känna sig trygga och jämlika undrar jag hur föräldrar som lever på minimilön (ca 2200 kr i månaden) har råd att köpa in material och uniformer till sina barn och dessutom klara vardagen. Kan tänka mig ångesten inför skolstart när allt ifrån jacka till skor kommer på en lista och måste köpas in till alla barn. I Sverige slänger man in ungarna på dagis i privata kläder. Inte behöver man egentligen köpa något särskilt inför skolstart. Det är skilda världar i mångt och mycket. Blir barnen dessutom sjuka så kan slutnotan bli riktigt hög. Sjukvården i Chile är ett kapitel för sig och jag som visst förlorade den röda tråden för länge sedan får skriva vidare som sjukvården och föräkringarnas förlovade land vid ett annat tillfälle.

Slutligen kan jag väl avrunda med att vi hemma ser färska grönsaker och frukt som en lyx. Vid föräldraledighet och arbetslöshet var frukt något vi valde att dra ner på. Det blev helt enkelt för dyrt. Däremot har vi alltid haft möjlighet att skicka våra barn till en förskola där allt ingår och med fantastisk och kunnig personal utan att behöva betala några jättepengar. Dessutom täcker barnbidraget gått och väl in de pengar man får lägga ut för barnomsorg i Sverige. Här käkar ungarna gott om grönt men en bra skola är en lyx som inte alla har råd med.