En annorlunda papiljott.

Papiljottkvinnan känner sig lite trött. Lite stött och lite trött. Idag tror jag att jag har hört att jag borde klä på mig mer typ 6 gånger. Och för min del är det helt ok men när det tjatas och gnatas om hur barnen är klädda kan jag bli lite stött och lite trött. Jag har ju haft dem ett par år nu och de lever faktiskt. Trots ett nordiskt klimat och allt så lever och andas de. Tror inte att de är sjuka oftare än andra barn eller att de på något vis lider.

Jag har aldrig hört mina föräldrar yttra ett ord om hur vi sköter våra pojkar. Inte ETT ord. Och det är något som jag beundrar dem för. Deras medvetet backande när det kommer till barnuppfostran. De har aldrig önskat några pekpinnar så det sista de vill ge oss är just pekpinnar.

Idag såg jag en liten flicka i samma ålder som Dante kliva på bussen. Hon bar skimask, dunjacka, fleecevantar, mössa och kängor. När jag lämnade lägenheten var det ca 15 grader ute och grabbarna slängde jag in på förskolan i träningsoverall och en allvädersjacka samt en tunn mössa som jag förmodligen inte hade satt på i Sverige men som ändå kändes nödvändig för att fröknarna inte skulle skicka de sociala myndigheterna på mig. När jag satt där och svettades i min skinnjacka på bussen så sade jag ingenting men i smyg led jag lite med flickan och i allmänhet funderar jag på om vi från nordliga länder har en annan temperaturuppfattning.

Drama drama.

Här ser det ut som lugnet självt men jag kan intyga att den här måndagen varit allt annat än lugn. Faschinerande att sätta sig på ett lunchcafé under en tv som visade livenyheterna från Valparaíso som under dagen haft besök av herr Piñera. 21 maj är dagen då Chile hyllar Arturo Pratt som slogs vid Iquique men nu var det visst inte de marshernade marinerna som var intresset på tv utan demonstrationerna som gick allt annat än lugnt till. Plötsligt ser vi hur tv-reportrarna spinger efter demonstranter som jagas av poliser med tårgas och vattenbomber. Vi tänker båda att den där gatan ser ju bekant ut för att i samma ögonblick se hur cafépersonalen far runt och drar ner samtliga....vet faktiskt inte vad de heter men vid det röda huset, bakom den röda bilen så ser ni vad jag menar. Och där satt vi någon timme tills det var ok att smita ut bakvägen. Tårgasen var ändå kännbar och vi hoppade på första bästa buss för att ta oss ifrån ångorna som gav upphov till nysningar tårflöde och sveda i näsa och ögon.

Drama drama drama

Färgglada gatan.

Valpo om hösten/vintern må vara regnigt och grått stundtals men staden sprakar av färg ändå.

Konsten och kreativiteten hittar överallt. En tråkig lykstolpe blir pyntad med allehanda ting som kapsyler eller snäckor.

                                                                  Färgglada gatan.

Uppe på kullen skymtar en hiss som jag inte vet om den är i bruk men jag tror det. Tvättlinesystemen är fräna med gamla kablar som man drar i för att skjutsa ut och in tvätt.(se röda huset) Tvätt som förövrigt aldrig torkar här med tanke på luftfuktigheten. Jag tvättade grabbarnas uniformer i fredags och inte fanken var de torra i morse (måndag). De fick gå civilklädda.

And sunday always comes too late.

Man får ta tillvara på helgen nu när Moe jobbar så dant. Med heltid och restid på dryga timmen blir det långa dagar. Idag har vi söndagsspatserat på vad jag tror är Cerro Bellavista. Vackra målningar som pryder väggarna blir en härlig kontrast till den hundbajs som täcker trottoarerna. Ett tag blev stanken outhärdlig för Otis som har en känslig nos. Så outhärdlig att lunchen kom upp.

Vacker litet torg med mosaikhjärtan i olika storlekar och färger.

                          De fallna löven vittnar om hösten som kommit till paradisdalen.

Vi spanade in Valpos gamla fängelse som inte fungerat som fängelse sedan 1999 utom som nu används som kulturcenter som ordnar teatrar och andra spektakel. Gräsplanerna fick tummen upp av grabbarna som saknar ofarliga ytor att springa på. De blev rena turistattraktionen när de tumlade runt som två vildingar i gräset.

Det regnar ute och det är rått och fuktigt. Marre bakar sopapilla med kidsen och jag värmer fossingarna framför "brasan". Det är sådär lungt och mysigt som det bara kan vara på söndagar. Det borde nästan heta söndagsmys kan jag tycka. Fredagen blir liksom så hysteriskt mysig så att det nästan inte blir mysigt. På söndagen sänker man sina ambitioner och myser på riktigt. 

Det är ett spel och vi är pjäserna.

Jag är vansinnigt dålig på fotboll. Alltid varit kommer alltid att vara. Fötterna samarbetar inte och bollen sparkas aldrig åt det håll som det var tänkt. Men så gick jag ju bara på den där enda fotbollsträningen som 6-åring. Vände hemma och stack till gymnastiksalen. Vem vill sparka på en boll när man kan volta?

De här grabbarna gillar båda. Fast Dante kör mer nån Kung Fu variant med mycket kroppskontakt och fighting. En och annan spark på bollen blir det väl då och då. Otis kör mer handboll än fotboll men han gillar det. Utom när han får bollen på näsan.

Så här ser förresten flertalet gräsmattor ut i denna region. Vem fasen vattnar gräset när man jobbar 12 timmar mån-lör men knappt får ihop till brödfödan. Här syns det vem som har pengar och råd att vattna sin gräsmatta. Här kan man ta på klasskillnaderna. Men det ser ju fint ut på pappret med den relativt låga arbetslösheten och den blomstrande ekonomin. För det är ju klart, hellre anställa många för skitlöner än få för mer. Eller så kanske man skulle ta och ändra på systemet och fördela pengarna som faktiskt finns i det här landet lite mer vettigt över landets invånare. I Chile finns det fem personer som äger typ allt. Deras tillgångar är högre än de fem miljoner människor som lever på minimlöner eller under existensminimum. Säger en hel del eller hur? Behöver jag nämna att herr President är inräknad i topp fem.

Night sky.

Såhär tjusig var himmlen igår kväll. Lägg märke till hur molnen bäddar in havet. Himmel möter moln som möter hav.

Försökte fånga det hela med larvig mobilkamera och det blir ju inte särskilt bra. Verkligheten slår fotot. Men så är det ju alltid.

Tänk så viktiga de är, fotona. För våran identitet, vår gemenskap, vårt jag. För att minnas och föra minnen vidare.

Det här fotot är jag arg på. Vägrar vända på sig trots ihärdiga försök. Är rebellisk och låter det vara.

Söndags slackers.

När söndagen kommer till Valpo går pulsen ner. Männisomyllret minskar och ljudnivån är annorlunda. Ett lugn tar över staden på söndagar och jag inte bara gillar det. Jag behöver det. Som inbiten småstadstjej blir jag lite lätt nipprig av att vistas bland folkmassor och galen trafik dagligen. Ibland behöver man en paus. Man kan nästan se på grabbarna med när det blir överstimulerade. Istället för att bli hyper blir blicken nästan tom. Som i trans möter vi alla människor på gatorna och då blir suget efter vår lilla stad stort. Svampskogen med Floyd, cykelturerna och sjöbad.

Jag tror att jag får göra slut med facebook under de svenska sommarmånaderna annars är jag rädd att jag får krupp.

                                                             Förevigade grabbar på J-cruz.

                                                                     Coolaste biblioteket.

                                                                   Godaste chorillanan.

Ett besvär värt besväret.

När man just skrivit tenta i kultur är det lätt att man stannar upp och reflekterar lite över begreppet. Kultur. Det vi säger, gör och tror på. Tror vi på det vi säger och gör?

Som det här med barn. Mina avkommor ter sig som barbarer om man jämför med chilenska barn. I Sverige är de kanske lite mer barbarer än genomsnittet men här avviker de definitivt ifrån mänden. Jag fascineras något enormt över barn som kan gå en hel dag och vara rena. Mina barn blir liksom skitiga redan innan de kliver utanför dörren. Oftast ser de ut ungefär som på bilden under. Och jag vill tro att det är hälsosamt. Man kan liksom se att de finns, att de leker. Och det är besvärligt, visst är det det men det är ett besvär värt besväret. Fläckar som inte går bort hur mycket man än gnuggar. Naglar med så mycket skit under att det tar dagar att få bort det.

När de kommer från förskolan här så är de vattenkammade och parfymerade. När man hämtar upp dem från föskolan i Sverige ser det ut som att de rullat runt i lera vilket de förmodligen gjort också.

Inget är bättre eller sämre det är bara väldigt olika. Här är man oerhört försiktig med barnen. Man ser inga ungar som klättrar i träd eller knappt i klätterställningar. Och gör de det så står det en vuxen två steg ifrån och säger cuidado, cuidado, cuidado! Te vas a caer! (försiktigt, försiktigt, försiktigt! Du kommer att ramla!). Nu generaliserar jag såklart men utifrån mitt perspektiv och det jag ser ute bland kusiner och i lekparker och inom förskolan så ser det ut så här.

 Jag skäms att jag ibland skäms för de här små rackarna. Jag ska sluta upp med det och se grabbarna som en frisk fläkt i den chilenska renhet/försiktighetsbubblan. Ett bidragande till den kulturella mångfalden. Man måste ju ramla ibland för att lära sig gränserna. Våga smutsa ner sig för att kunna prova på riktigt. Det är väl därför vi har tvättmaskiner. Och bamseplåster.

Flyga drake.

Det blev en fantastisk söndagseftermiddag med en tre timmars hike på obebyggda cerros. Utsikten är så makalöst vacker så att man nästam blir religös. Tar andan ur en.

Halvsvettiga handflator av att hålla i småpojkar nära bergskanterna.

                                               Vi fick lite fart på draken trots fattig vind.

Det stilla havet.