Delad glädje är dubbel glädje.

Födelsedagsfrulle bestående av en Torta de mil hojas med självaste Batman nedtryckt i de lövtunna bladen och en apelsinjuice. Låter kanske inte jättespännande men det gjorde succé hos våran nyblivna sexåring.

Sömndrycken och rufsig. Ivrig och förväntansfull. Uppspelt och lycklig.

Hade aldrig tänkt bli den där som sympatigav syskon en present då det liksom går lite emot mina principer. Fast föräldraskap krossar på något vis alla principer och man skapar sin egen tro och sina egna "regler". En födelsedag ska vara gnällfri och glad och det blir den om Ottomannen också får vara med och öppna på ett hörn.

 Min första Pisco Sour under tiden här i Chile. Och när passar en sån egentligen bättre än på ens födelsedag.

Mer glass åt folket!

Vissa knöt nya kontakter...

...andra spanade in sandiga konstverk.

Småskitar var nöjda nästan jämt och jag var lika lycklig som vanligt över att få dela min födelsedag tillsammans med min förstfödde.

 Delad glädje är dubbel glädje.

En annorlunda papiljott.

Papiljottkvinnan känner sig lite trött. Lite stött och lite trött. Idag tror jag att jag har hört att jag borde klä på mig mer typ 6 gånger. Och för min del är det helt ok men när det tjatas och gnatas om hur barnen är klädda kan jag bli lite stött och lite trött. Jag har ju haft dem ett par år nu och de lever faktiskt. Trots ett nordiskt klimat och allt så lever och andas de. Tror inte att de är sjuka oftare än andra barn eller att de på något vis lider.

Jag har aldrig hört mina föräldrar yttra ett ord om hur vi sköter våra pojkar. Inte ETT ord. Och det är något som jag beundrar dem för. Deras medvetet backande när det kommer till barnuppfostran. De har aldrig önskat några pekpinnar så det sista de vill ge oss är just pekpinnar.

Idag såg jag en liten flicka i samma ålder som Dante kliva på bussen. Hon bar skimask, dunjacka, fleecevantar, mössa och kängor. När jag lämnade lägenheten var det ca 15 grader ute och grabbarna slängde jag in på förskolan i träningsoverall och en allvädersjacka samt en tunn mössa som jag förmodligen inte hade satt på i Sverige men som ändå kändes nödvändig för att fröknarna inte skulle skicka de sociala myndigheterna på mig. När jag satt där och svettades i min skinnjacka på bussen så sade jag ingenting men i smyg led jag lite med flickan och i allmänhet funderar jag på om vi från nordliga länder har en annan temperaturuppfattning.

Potter vs donkey.

I söndags firade vi långhelgen och spenderade en slö eftermiddag vid Lagua verde. Det krävdes en tjock tröja och en varm kaffe men oavsett sommar eller vinter så är stranden aldrig fel. Nångra tappra själar plaskade i vågorna. Några simmade i lagunen men det gav inte ens jag mig på som annars är långt ifrån en badkruka. Minns när jag och mina storebröder badade i stugan medans isen fortfarande låg kvar någon gång i mars.

   

       Potter vs donkey.

Fina åsnor som mös i solen. Mös...låter helmärkligt tycker jag...myste i solen...knepigt det met. Preteritumformen av mysa är helt enkelt ful oavsett.

Färgglada gatan.

Valpo om hösten/vintern må vara regnigt och grått stundtals men staden sprakar av färg ändå.

Konsten och kreativiteten hittar överallt. En tråkig lykstolpe blir pyntad med allehanda ting som kapsyler eller snäckor.

                                                                  Färgglada gatan.

Uppe på kullen skymtar en hiss som jag inte vet om den är i bruk men jag tror det. Tvättlinesystemen är fräna med gamla kablar som man drar i för att skjutsa ut och in tvätt.(se röda huset) Tvätt som förövrigt aldrig torkar här med tanke på luftfuktigheten. Jag tvättade grabbarnas uniformer i fredags och inte fanken var de torra i morse (måndag). De fick gå civilklädda.

And sunday always comes too late.

Man får ta tillvara på helgen nu när Moe jobbar så dant. Med heltid och restid på dryga timmen blir det långa dagar. Idag har vi söndagsspatserat på vad jag tror är Cerro Bellavista. Vackra målningar som pryder väggarna blir en härlig kontrast till den hundbajs som täcker trottoarerna. Ett tag blev stanken outhärdlig för Otis som har en känslig nos. Så outhärdlig att lunchen kom upp.

Vacker litet torg med mosaikhjärtan i olika storlekar och färger.

                          De fallna löven vittnar om hösten som kommit till paradisdalen.

Vi spanade in Valpos gamla fängelse som inte fungerat som fängelse sedan 1999 utom som nu används som kulturcenter som ordnar teatrar och andra spektakel. Gräsplanerna fick tummen upp av grabbarna som saknar ofarliga ytor att springa på. De blev rena turistattraktionen när de tumlade runt som två vildingar i gräset.

Det regnar ute och det är rått och fuktigt. Marre bakar sopapilla med kidsen och jag värmer fossingarna framför "brasan". Det är sådär lungt och mysigt som det bara kan vara på söndagar. Det borde nästan heta söndagsmys kan jag tycka. Fredagen blir liksom så hysteriskt mysig så att det nästan inte blir mysigt. På söndagen sänker man sina ambitioner och myser på riktigt. 

Det är ett spel och vi är pjäserna.

Jag är vansinnigt dålig på fotboll. Alltid varit kommer alltid att vara. Fötterna samarbetar inte och bollen sparkas aldrig åt det håll som det var tänkt. Men så gick jag ju bara på den där enda fotbollsträningen som 6-åring. Vände hemma och stack till gymnastiksalen. Vem vill sparka på en boll när man kan volta?

De här grabbarna gillar båda. Fast Dante kör mer nån Kung Fu variant med mycket kroppskontakt och fighting. En och annan spark på bollen blir det väl då och då. Otis kör mer handboll än fotboll men han gillar det. Utom när han får bollen på näsan.

Så här ser förresten flertalet gräsmattor ut i denna region. Vem fasen vattnar gräset när man jobbar 12 timmar mån-lör men knappt får ihop till brödfödan. Här syns det vem som har pengar och råd att vattna sin gräsmatta. Här kan man ta på klasskillnaderna. Men det ser ju fint ut på pappret med den relativt låga arbetslösheten och den blomstrande ekonomin. För det är ju klart, hellre anställa många för skitlöner än få för mer. Eller så kanske man skulle ta och ändra på systemet och fördela pengarna som faktiskt finns i det här landet lite mer vettigt över landets invånare. I Chile finns det fem personer som äger typ allt. Deras tillgångar är högre än de fem miljoner människor som lever på minimlöner eller under existensminimum. Säger en hel del eller hur? Behöver jag nämna att herr President är inräknad i topp fem.

Första maj.

Första maj och staden står still. Än så länge men klockan är trots allt bara 09.09. Om ett par timmar ska det visst vara ett jädra hallabalo. Chilenarna är fenomenala demonstranter. När vi skickar runt listor för namnunderskrifter marscherar de i massor. Idag blir det förmodligen lite mer folk än hemma på hökartorget under första maj.

Svärmor menar att det är för farligt att gå ut med barnen idag men ibland kör hon så hårt med skrämselpropaganda så man har svårt att tro hennes ord. Lite oldschool sådär med vargar som kommer på kvällen och liknande. Vi får väl se hur vi gör. Om vi åker ner en sväng och står på behörigt avstånd. Känns som att man vill se det. Tänker på mamma som jämt brukade ta med mig ut för att se på första majtågen som marscherade genom vår lilla stad på den tiden.

Fantastiskt ändå att folk går ihop en dag som denna. Står upp för varandra och visar stöd och sympati. Tycker mig se för lite av sånt idag. Man ser saker med nya ögon här. I ett land med extremt stora klasskillnader som under högerstyre växer sig allt större kan jag förstå människor vilja att demonstrera på riktigt. Tar jag en promenad runt hörnet så hänger husen från branterna. Vissa hus har inte ens någon elektricitet. Många arbetare når inte ens upp till minilönen på ca 1800 svenska kronor. Unga mödrar som bär på bebisar. Allt för unga för att bära på bebisar. Flickor som aldrig kommer att sätta sin fot på ett universitet. De har inte den rätten. Det kommer inte att vända för dem.  Deras eventuella minilön räcker inte ens för att täcka kostnaden för blöjor och mjölk. Går man förbi kongressen ser man senatornerna stiga in i sina vrålåk. Senatorerna som nyligen förhandlat upp sina löner med 2 miljoner pesos (ca 25000 kr). De tjänar liknande summor som senatorerna i USA, ca 200 000 kr. Men minimilönen i USA går upp betydligt högre än till 1800 svenska kr i månaden med sina 7.25 dollar i timmen. De chilenska senatorerna har nyligen klubbat igenom att inte ens en diskussion om abort får äga rum under detta år, eller om det var under de kommande två åren. Och då pratar vi om aborto teurapéutico. Alltså en abort som sker på medicinska grunder. Finns det en risk för moderns liv? Kommer barnet födas livsodugligt?

Aborto sí, aborto no. Eso lo decido yo. Planscher som prytt Valparaísos gator under den senaste månaden.

 Dessa frågor får alltså inte ens diskuteras i kongressen. Inte ens diskuteras!

Så de illegala aborterna forsätter att äga rum. Med konsekvenser som bla ofrivillig barnlöshet i framtiden eller andra medicinska problem väljer den 15 åriga flickan kanske ändå att behålla sitt barn. Om hon ens har ett val.

Men varför ska dessa frågor diskuteras när det finns viktigare saker att besluta om? Som exempelvis en höjning av senatorernas löner.

Ett besvär värt besväret.

När man just skrivit tenta i kultur är det lätt att man stannar upp och reflekterar lite över begreppet. Kultur. Det vi säger, gör och tror på. Tror vi på det vi säger och gör?

Som det här med barn. Mina avkommor ter sig som barbarer om man jämför med chilenska barn. I Sverige är de kanske lite mer barbarer än genomsnittet men här avviker de definitivt ifrån mänden. Jag fascineras något enormt över barn som kan gå en hel dag och vara rena. Mina barn blir liksom skitiga redan innan de kliver utanför dörren. Oftast ser de ut ungefär som på bilden under. Och jag vill tro att det är hälsosamt. Man kan liksom se att de finns, att de leker. Och det är besvärligt, visst är det det men det är ett besvär värt besväret. Fläckar som inte går bort hur mycket man än gnuggar. Naglar med så mycket skit under att det tar dagar att få bort det.

När de kommer från förskolan här så är de vattenkammade och parfymerade. När man hämtar upp dem från föskolan i Sverige ser det ut som att de rullat runt i lera vilket de förmodligen gjort också.

Inget är bättre eller sämre det är bara väldigt olika. Här är man oerhört försiktig med barnen. Man ser inga ungar som klättrar i träd eller knappt i klätterställningar. Och gör de det så står det en vuxen två steg ifrån och säger cuidado, cuidado, cuidado! Te vas a caer! (försiktigt, försiktigt, försiktigt! Du kommer att ramla!). Nu generaliserar jag såklart men utifrån mitt perspektiv och det jag ser ute bland kusiner och i lekparker och inom förskolan så ser det ut så här.

 Jag skäms att jag ibland skäms för de här små rackarna. Jag ska sluta upp med det och se grabbarna som en frisk fläkt i den chilenska renhet/försiktighetsbubblan. Ett bidragande till den kulturella mångfalden. Man måste ju ramla ibland för att lära sig gränserna. Våga smutsa ner sig för att kunna prova på riktigt. Det är väl därför vi har tvättmaskiner. Och bamseplåster.

Chile vs Sverige 1-1.

Läser om snökaos hemma i Sverige den 20 april och tänker att vi har det väldigt bra här i vår 20 gradiga höst. Svala kvällar, svala mornar, underbara soliga dagar. De mulna gråkalla dagar vi har haft kan jag räkna på en hand. Vädermässigt kan jag konstatera det ytterst överraskande resultatet; Chile vs Sverige 1-0.

Vi har haft något litet efterskalv men nu känns allt lite futtigt i jämförelse med tisdagsmorgonens skalv. Svärmor har varit här och föreläst om försiktighetsåtgärder när det gäller gas och annat samt att vi måste vara väl förberedda genom att exempelvis sova med kläderna på. Enligt henne så har experter tydligen förutspått ytterligare ett kraftigt skalv den närmaste tiden men jag vete sjutton om man ska lita på sånt... När det gäller resultaten angående jordskalv/jorbävningar tar sverige hem segern. Chile vs Sverige 0-1.

Hade en stor presentation på spanska igår under 90 minuter. Har varit riktigt spänd över den och det är så fantastiskt skönt att den är gjord nu. Att det dessutom är fredag idag gör ju inte saken sämre. Nu ska jag åka till Viña och krossa tenta sedan är det fredagsmys för hela slanten. Dante har önskat Chili con Carne så bönorna ligger så fint i blöt och väntar på att få tillagas.

Ett stort grattis skickar jag till min fina storebror. Oj, vad gammal du är nu!

Har de slutat kasta bomber nu?

Vi har ju varit med om ett par skalv under vår tid här i Chile men i natt var skalvet annorlunda. Strax efter ett på natten så flög jag bokstavligen upp ur sängen. Sänggaveln dunkade mot väggen och jag hörde hur föremål på hyllan ramlade. Vi tog ett varsitt barn och började öppna dörrar just in case. Kikade ut på gården och ser då hur hela grannskapet står och huttrar i en grupp utanför. Grymt imponerad av hur snabbt de tog sig ut och jag tänker att vi förmodligen måste träna på vår emergency exit. Men frågan är om ska man verkligen ta sig ut mitt i tumultet? Är det inte då man ska stå i en tom korridor, befinna sig under ett bord eller stå i en dörröppning. Är det paniken som får folk att vilja rusa ut? Dante är i vanlig ordning en cool kille och han sov sig igenom det hela.

Vilken spejsad känsla det är. Jag som får adrenalin och svettiga handflator av turbulens på flygplan blir precis speedad av en sån här händelse och nu var ju det här jordskalvet ändå relativt milt med sina 6.5 på richterskalan (om man jämför med andra "riktiga" jordbävningar).

Otis tittade på mig när vi lade oss igen och frågade om de slutat upp med att kasta bomber nu? Och det hade de ju, bortsett från två efterskalv.

Flyga drake.

Det blev en fantastisk söndagseftermiddag med en tre timmars hike på obebyggda cerros. Utsikten är så makalöst vacker så att man nästam blir religös. Tar andan ur en.

Halvsvettiga handflator av att hålla i småpojkar nära bergskanterna.

                                               Vi fick lite fart på draken trots fattig vind.