Delad glädje är dubbel glädje.

Födelsedagsfrulle bestående av en Torta de mil hojas med självaste Batman nedtryckt i de lövtunna bladen och en apelsinjuice. Låter kanske inte jättespännande men det gjorde succé hos våran nyblivna sexåring.

Sömndrycken och rufsig. Ivrig och förväntansfull. Uppspelt och lycklig.

Hade aldrig tänkt bli den där som sympatigav syskon en present då det liksom går lite emot mina principer. Fast föräldraskap krossar på något vis alla principer och man skapar sin egen tro och sina egna "regler". En födelsedag ska vara gnällfri och glad och det blir den om Ottomannen också får vara med och öppna på ett hörn.

 Min första Pisco Sour under tiden här i Chile. Och när passar en sån egentligen bättre än på ens födelsedag.

Mer glass åt folket!

Vissa knöt nya kontakter...

...andra spanade in sandiga konstverk.

Småskitar var nöjda nästan jämt och jag var lika lycklig som vanligt över att få dela min födelsedag tillsammans med min förstfödde.

 Delad glädje är dubbel glädje.

Happy happy.

Efter en ha spenderat en härlig födelsedag mestadels utomhus kommer vi hem och möts av ett jättpaket i hallen. Grymt impad över timingen och lyckliga små pojkar har busat och lekt tills de trötta men belåtna stupade i säng. Inte bara leveransdatumet var imponerande utan även innehållet. -"Men, hur visste de att jag ville ha nattbussen?!" Mamman har förtjust beundrat nya plagg framför badrumsspegeln. Kan bara konstatera att Carlstedts kan!

Stora blå tittade panikslaget ner i stora paketet och undrade och undrade om det kanske, kanske skulle finnas något till liten Otis. Och visst gjorde det det!

Tack!

Afternoon en el plan.

Under en eftermiddag på stan kan man hitta lite vad som helst. Vi var ute efter serpentiner och ballonger till söndagens 6-års kalas och man kan säga att vi hittade rätt. Dum som jag är så missade jag att fota en butik som hade allt för födelsedagen. Det fanns så mycket så att det var på gränsen till perverst. Och hur lätt är det för en blivande 6-åring att välja motiv på servetterna när det finns; Iron Man, Spider Man, Hulken, Avengers och Captain America,bland annat. Kära hjärtanes vilken beslutsångest vi hade.

Dante får alltid en mazarin med tända ljus i som födelsedagsfrukost. I brist på Mazariner (och nej, jag tänker inte försöka mig på att baka några då jag är osams med ugnen) så stod visst den vaniljfyllda bullen överst på önskelistan.

La carnicería.

Otis är en extrem godisälskare så det är en pärs att passera den här typen av stånd. -"Jag ska bara kolla liiite. Mamma! Är det inte lördag?"

Bustos pojkar.

Mini Bustos.

Vackra Valpo.

Där var den visst igen. Den där flätan och, oops tröjan också... "skäms".

                                                                   

Byggare Bustos trivs som fiskar i vatten  i Tío Daniels källare.

Valpo är vackert om kvällen.

Vindflöjel i styv kuling, det är min Dante det.

"Sexåringens evinnerliga kamp för att få omgivningen att bekräfta något han egentligen inte tror på själv, gör honom tidvis krävande. Han kan ändra sig från ett ögonblick till ett annat. Ingenting är bra nog. Hans uppträdande är ungefär lika stabilt som en vindflöjel i styv kuling." (Wahlgren, -84)

Jag känner igen det här beteendet från min egen 6-åring som pendlar i humör. Jag kan se vissa likheter från min fjortisperiod såväl som vid pms humör. Häromdagen när jag frågade hur de haft det på förskolan berättade han att han tyckte att det var lite konstigt att fröken satte sig för att ladda ner Harry Potter and the deathly hallows part 2 och att hon sedan visade filmen för alla 5-6 åringar. Jo, man tackar. Inget fel på fantasin har han i alla fall, den blivande 6-åringen.

En annorlunda papiljott.

Papiljottkvinnan känner sig lite trött. Lite stött och lite trött. Idag tror jag att jag har hört att jag borde klä på mig mer typ 6 gånger. Och för min del är det helt ok men när det tjatas och gnatas om hur barnen är klädda kan jag bli lite stött och lite trött. Jag har ju haft dem ett par år nu och de lever faktiskt. Trots ett nordiskt klimat och allt så lever och andas de. Tror inte att de är sjuka oftare än andra barn eller att de på något vis lider.

Jag har aldrig hört mina föräldrar yttra ett ord om hur vi sköter våra pojkar. Inte ETT ord. Och det är något som jag beundrar dem för. Deras medvetet backande när det kommer till barnuppfostran. De har aldrig önskat några pekpinnar så det sista de vill ge oss är just pekpinnar.

Idag såg jag en liten flicka i samma ålder som Dante kliva på bussen. Hon bar skimask, dunjacka, fleecevantar, mössa och kängor. När jag lämnade lägenheten var det ca 15 grader ute och grabbarna slängde jag in på förskolan i träningsoverall och en allvädersjacka samt en tunn mössa som jag förmodligen inte hade satt på i Sverige men som ändå kändes nödvändig för att fröknarna inte skulle skicka de sociala myndigheterna på mig. När jag satt där och svettades i min skinnjacka på bussen så sade jag ingenting men i smyg led jag lite med flickan och i allmänhet funderar jag på om vi från nordliga länder har en annan temperaturuppfattning.

Lucky you, lucky me.

Har man riktig tur så kan det komma ett paket från sverige en solig lördag.

Ett paket med nya snajdiga kläder och skor.

Och har man riktig tur så finns det svenskt smågodis i paketet.

Och Harry Potter attiraljer.

Får man dessutom fylla hundabstinensen med ett gäng ulliga valpar så är man riktigt tursam.

Tack! Ni gjorde våran dag.

Krabbor och fjäderfän.

Dessa busungar tar man gärna inte med till universitet så när svärmor är sjuk så får man göra det bästa av den nyvunna fritiden. Vi åkte till stranden såklart.

Vattnet var isande kallt men solen värmde skönt. Jag blev bjuden på lingontårta och öl. (sand och alger)

 

Den här godbiten ligger nu på balkongen. Dante ville ha den i sitt rum och jag ville inte ens ha med den på bussen men vi kompromissade så nu ligger den på balkongen nån dag till innan den börjar lukta allt för mycket.

Ninjago time.

Lycka är när småpojkar hittar en bortglömd Ninjaoplatta från fjolårets Legoland resa. Succé!

You get what you pay for.

Bustos boys utanför Poly Kay. Poly Kay  är mer än det urfåniga namnet. Det är en förskola som består av sala cuna och jardín infantil. Sala cuna rymmer bebisar från 0-1 år. Även om jag tror att det tidigaste man lämnar in bebbarna är vid  ca tre månader. 12 veckors föräldraledighet känns lite fattigt om man jämför med vårt svenska system som ju är ett av världens mest förmånliga i världen när det gäller föräldraledighet.

Jardín infantil är som vår svenska förskola med 3-4 åringarna i Básica PreKinder och 5-6 åringarna i Kinder som är som sverieges förskoleklass. Vid sex fyllda åker man upp i Primero Básico som är ettan. De här skitungarna är inseperable så Otis hänger med storbor i

 Kinder.

Dante började ettan i en offentlig skola med 37 små 6-åringar på en fröken. Med lite flyt fanns det vid vissa tillfällen en extra resurs. Dante är ju fortfarande 5 år och börjar inte förskoleklass förrän till hösten så vi insåg snabbt att han förmodligen skulle få mer hjälp med språket på en förskola med mer resurser. Att vi dessutom kunde ha båda grabbarna på samma förskola och med en sträcka på ett par hundra meter från vårat hem gjorde inte saken sämre.

Vi är mycket nöjda med förskolan som har varierade aktiviteter även om det är mycket mer strikt och diciplinerat än vad en svensk förskola är där frilek har ett betydligt större utrymme än det i princip ickeexisterande lekandet här. Däremot kommer de hem och kan rabbla yrken på engelska samt sjunger om five little monkeys. Matte, spanska, engelska samt No och So står på schemat. Och en hel massa pysslande som vi såg ett smakprov på från mors dag.

Här är de åtta barn i varje klass med en fröken i varje klass samt några extra tías som finns som extra stöd. Behöver jag tillägga att detta är en helprivat förskola. Här får man vad man betalar för. Mina killar är glada och mår bra och då betalar jag gärna för det. Precis som jag får göra för mina egna studier här då utbildning är en del av konsumtionen som herr president uttrycker det. Ett privilegium för vissa lyckliga och inte en likvärdig utbildning för alla. Som lärare får man inte lite ont magen. Inte lite alls.

Firad med stil.

Finaste halsbandet har Otis gjort av sugrör som han klippt och trätt på tråd. Fantastiskt!

                  Dante hade övat på dagis, drillad av fröken läste han en dikt högt för mig.

Mamita, dame un besito para  que me vaya bien. Yo quiero ganarme un lucerito  y una estrella también.

 Det fanns visst en fortsättning men den hade han glömt bort. Men kan man egentligen begära mer. Mina ögon var tårfyllda hjärtat alldeles fullt av kärlek.

Sådan mor sådant rynk.

Grabbar på förskola och snart ska jag bege mig ner för poesi. Jag hade tänkt att den kursen skulle vara den som jag liksom gled igenom men oh no. Den kursen är den jag får slita llra mest med. Extra jobbigt blir det när man ska skriva uppsatssvar på två A4  per fråga och inte förstår frågorna. Klurigt...

Roligare är det att spendera en eftermiddag med ett sånt här litet troll. Charmtroll är vad han är den här lilla herrn. Såg att vi visst är lite lika ändå. Om inte annat så rynkar vi näsan på samma sätt när vi ler.

Pablo de Rokha var det visst jag skulle läsa. Hamnade på ett sidospår. Passerar veckorna förresten lika fort hos er? För här det extremt vad fort tiden går.

Det är ett spel och vi är pjäserna.

Jag är vansinnigt dålig på fotboll. Alltid varit kommer alltid att vara. Fötterna samarbetar inte och bollen sparkas aldrig åt det håll som det var tänkt. Men så gick jag ju bara på den där enda fotbollsträningen som 6-åring. Vände hemma och stack till gymnastiksalen. Vem vill sparka på en boll när man kan volta?

De här grabbarna gillar båda. Fast Dante kör mer nån Kung Fu variant med mycket kroppskontakt och fighting. En och annan spark på bollen blir det väl då och då. Otis kör mer handboll än fotboll men han gillar det. Utom när han får bollen på näsan.

Så här ser förresten flertalet gräsmattor ut i denna region. Vem fasen vattnar gräset när man jobbar 12 timmar mån-lör men knappt får ihop till brödfödan. Här syns det vem som har pengar och råd att vattna sin gräsmatta. Här kan man ta på klasskillnaderna. Men det ser ju fint ut på pappret med den relativt låga arbetslösheten och den blomstrande ekonomin. För det är ju klart, hellre anställa många för skitlöner än få för mer. Eller så kanske man skulle ta och ändra på systemet och fördela pengarna som faktiskt finns i det här landet lite mer vettigt över landets invånare. I Chile finns det fem personer som äger typ allt. Deras tillgångar är högre än de fem miljoner människor som lever på minimlöner eller under existensminimum. Säger en hel del eller hur? Behöver jag nämna att herr President är inräknad i topp fem.