Vaknade alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Detta fenomen har jag drabbats av från och till under den senaste månaden. Jag tror att det kallas resfeber. Pirr i magen av iver blandat med ångestfjärilar och en liten dos oro.
Andra koppen kaffe börjar göra sitt och jag tittar ut genom föräldrarnas köksfönster och ser hur ljuset kämpar sig fram ur den mörka himlen. Det är så lugnt och stilla här på landet. Älskar att vara här men skulle inte stå ut med att bo här. Kvällarna är allför tysta, ute är det alltför mörkt. Men vilka stjärnor!
Tvättmaskinen står på dag som natt och nu börjar jag kunna sortera ut vad vi ska ta med. Har packat om ett par gånger. Lagt i och plockat bort. Klädhögarna krymper i väskorna när jag inser att vi inte kan släpa med för mycket. Pojkarna växer så att det knakar och kläder finns trots allt i Chile med.
Dagen bjuder tyvärr på jobb för min del. Har inte haft tid att sätta mig med elevernas omdömen men nu kan jag inte skjuta på det längre. Annars är jag rädd att ångestfjärilarna förföljer mig till Chile.
Lägenheten vi trodde vi fått gick förlorad för ett par veckor sedan men nu verkar det vara en ny på g. Inatt förväntas svar på om vi får den. Skulle kännas skönt att landa i något eget efter att ha levt i en resväska i två veckor.
Den där tvätten tvättar visst inte sig själv. Tänk vilken dröm. Tvättat och vikt per auotomatik.
Fem dagar kvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar