Stepping out of the comfort zone.

Börjar hämta mig så smått efter flytten från huset som blev tuffare än väntat. Det fysiska arbetet med en flytt är givet och kanske särskilt med två känslomässiga freaks som jag och min man som har svårt att slänga grabbarnas använda snytservetter. Ett värde i allt liksom. Vi har drastiskt fått omvärdera och prioritera i den här flytten för vem mår bra av för mycket grejer. Nu är vårt liv packat i kartonger och väskor. Små fötter som doppats i färg på papper och adventsdekorationer som skapats på dagis. Allt tryggt förvarat och magasinerat.

Någonstans i infernot av kartonger och kaos bröt vi ihop fullkomligt. Vad sjutton håller vi på med? Är vi inte riktigt kloka? Ta med våra grabbar till andra sidan jorden! Så vi snyftade lite och mindes och såg på vårt liv med nya ögon.

Jag som ville sälja känner mig nu trygg och glad att vi beslutade oss för att hyra ut. Jag har insett att jag älskar mitt krokiga tokiga hus!

Kärleksgos med Otis!

Djupa konversationer med abuelo på fiket. En av huvudpersonerna i Dantes liv som vi kommer att sakna så.

Så med det här inlägget kan jag konstatera att det här med att kliva ut sin trygghetszon tar på krafterna. Jag känner mig känslomässigt utmattad och jag inte ens börjat ta avsked av alla mina huvudpersoner. Men målet är fortfarande tydligt. En möjlighet till miljöbyte, inspiration, möten, erfarenheter, kultur och minnen. Och vilken lycka att få göra det tillsammans som familj då vi ser och lär genom barnen. Vi blir nybörjare tillsammans och växer tillsammans. Äventyret har bara börjat!