Mitt fundament.

Det här med tacksamhet är intressant. Tacksamhet och stolthet över det man har. Tänker på hur ofta man ursäktar sig när man har besök hemma. Åh, se hur det ser ut! Jag har inte hunnit dammsuga så noga. Eller, Vi ska ta köket snart...vi ska bara inreda vardagsrummet färdigt. Nu menar jag inte att det finns några fel i ovanstående resonemang, jag säger själv dessa saker. Men vad hände med att bara servera en kopp och vara tacksam och stolt över det man har? Sedan är det lite som att vi legitimerar beteendet och för det vidare. När vi köpte vårat "lilla" hus som då var på ca 100 kvm fick vi höra att "jaha, det var ni som köpte det huset, jo vi tänkte på det men det var ju alldeles för litet" Eller den här: Men hur gör ni med barnen? Hur länge ska de dela rum?

Idag åt vi lunch hos en av Marres morbröder. I huset som jag skulle uppskatta ligga på ca 60 kvm bor Marres morbror och moster.Deras 18 årige son, deras dotter+man+son på 6 år samt deras andra dotter+man+son på 3 år. Jag hör inga klagomål från någon, inget "ja, det är ju lite trångt men vi trivs". Istället känner jag en inneboende stolthet i hur de lever. Morbrodern visade med glittrande ögon poolen som tog upp större delen av bakgården och husets fasad som fått en färg grönare än gräset. Härligt befriande är vad det är. Jag ska försöka ta med mig det här sättet att visa en större uppskattning över det man har.

Ovan ser ni min största uppskattning. Min kärlek, min luft, min mening. Mitt fundament.