Hundarnas förlorade paradis.

Om paradisdalen för mig är just paradiset så är det för hundarna det förlorade paradiset. Mitt djurälskande hjärta har svårt att ta in alla dessa toviga, magra och loppbitna hundar. Ibland kan man se så tydligt att de är sjuka och inte klarar sig länge till, ibland tänker jag att någon kanske förbarmar sig. Jag försökte fota ett par av dem men många av dem är så pass rädda att de skjuter iväg när man närmar sig. Antagligen försöker de undvika en spark eller ett slag. Andra är nyfikna och hälsar glatt. Svärmor svär över mitt klappande men när svansen sätter igång är jag såld och att få se och känna den njuta av uppmärksamheten är värt några loppbett.

Det här är en charmig herre. Han bor utanför kvarterkiosken. Eller bor och bor, han har märkt in sitt område tydligt och väl  och han kan låta och se alldeles vild ut när andra hundar försöker närma sig. Kioskägren har ett gott hjärta och ställer ut vatten och rester då och då. Nu är kiosken stängd för semester så  nu är det jag som smiter ut då och då för att förse honom med vatten och mat. Och så snackar vi lite såklart, det är den finaste delen.