Vissa låtar liksom fastnar. Talar till någon del som berörs så att man bara vill lyssna på den igen och igen och igen. Känslan av att låten skrevs i ett syfte som bara jag vet. En sådan låt kan aldrig spelas sönder. Kanske hamnar den i skymundan ett par år. Många år. Coldplay berör mig varje gång. Kanske var jag förlorad när jag första gången såg Wicker park. När de sveper förbi varandra till tonerna av "the scientist" är gåshuden ett faktum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar